Kategoriarkiv: Bilder

Vecka med myndig mening i livet

Det står mer och mer klart för mig att september har stor betydelse i mitt liv. Och särskilt de här första tio dagarna. För bara nån dag sen kom min bror med en nostalgitripp som heter duga. Den här ungdomskalendern som han hittat i barndomshemmet. Där står allt som jag tyckte var viktigt det året.
IMG_20160901_220108_20160903082808020[1]
Då inser jag att den här veckan betytt mycket i mitt liv. Då fick jag mitt första piano.
Många år senare, samma vecka, kom vårt första barn. Vilken lycka det var. Han var frisk och stark och Så fin. Det är han fortfarande.
Och idag, 3:e september, för 18 år sedan då låg jag på operation i Umeå och fick titanskruvar i ryggen.
Ryggsmärta_Lovsång_(2)_(640x541)[1]
Det var tok-jobbigt men det blev så bra. Det kändes så skönt när det var gjort. Jag fick ett bättre liv med skruvarna. Och jag tackar Gud att den operationen blev så pass lyckad. Lovsången bar mig igenom den smärtan då och det har fortsatt vara en bro till hälsa och glädje. Att visa sin tacksamhet till Gud, och ära Honom, bara för att Han är den han Är, det är inte det som ligger närmast till hands när det är svåra tider, men det är det som burit mig genom alla svåraste perioder hittills i livet.
Vårt tredje barn är också född denna perioden, och hon var en rejäl överraskning. Och vi är Så glada att hon kom.
Vad mer… älgjakt har blivit en stor del av mitt liv. Min man är jägare. Och det är nu det händer.

Hejs svejs från lyckliga mej ❤

Sjuk historik, värk-peak och nya sängar

Den här helgen är något speciellt.
En milstolpe i livet, tror jag, en värk-peak med domningar i ansikte och händer. Kraftig migrän och nålstick i hela kroppen. Snön vräker ner och lågtrycket ligger tungt över Storuman.

Barnen är borta på sportlovsaktiviteter. Tomt och tyst. Undra om de har det bra. Vi sms:ar. Åsså hinner jag göra ett lååångt blogg-inlägg.

Vi fick hem nya sängarna från MIO i fredags. Sköna sängar. Vi hissar huvudet upp – och ner! Så hissar vi fötterna lite grann! Blev så snyggt i sovrummet och det luktar möbelvaruhus här. Känns det som. Förra natten vaknade jag klockan fyra med kraftig migrän och värsta värken. Det luktade så starkt i sovrummet så jag drog upp fläkten ordentligt.
”Den får stå på”, sa jag.
”Bra”, sa mannen.
Hela natten och nästan hela Vasaloppet i sängen! Som jag har längtat efter nya sängar. Så det känns knappt att jag har migrän idag också.

För några veckor sedan fångade jag med min högra arm ett litet barn som hoppade från ett litet dockvrå-bord.
”Nämen kom ner därifrån”, sa jag, och barnet formligen flög ut. Jag blev ju tvungen att rädda barnet, annars hade det blivit störtdykning. Tur jag tränat, men det har känts av i skidåkningen senaste gångerna. Får ta och göra de där gummibandsövningarna jag fått för instabil axel. Det borde fixa den smärtan.

Förutom att huvudvärken kommer mer och mer tillbaka sen jag började vara på jobbet igen har min kropp känts bättre i flera månader. Sen senaste mötet med fysioterapeuten i november har det bara blivit bättre och bättre även om vissa dagar värker mer. Jag klarar ju stavgång och skidåkning som aldrig förr, och som min nacke och mina axlar förut blivit så slut av.

Jag är fortfarande lite chockad över att jag inte hann med i svängen när doktorn ändrade status på mitt sjukintyg. För när jag förra veckan tänkte ”Jag ska då läsa igenom vad han skrivit den här gången” så blev jag sittande. Förundrad. Glad och lättad över att inte behöva undra mer.

Samtidigt lite ledsen över att det faktiskt inte finns nåt annat att göra åt min sjukdomsbild än det jag redan hållit på med sen förra seklet (det vill säga före jag opererade ryggen 1998). Stabilitetsträning/vila/värktabletter. I en oändlig balansgång. Jag är ju balett-dansösen på linan!
Herregud&Co_NärJagDansarOchAlltingSläpper
Det är så skönt att dansa lite ibland. Jätteskönt. Den bilden är så precis. När jag kom på att dansa – det var en befrielse!

När tänkte jag första gången att den här smärtan kommer jag att få leva med livet ut? Många år sedan. Då började jag söka på nätet och forska själv för att se om jag kunde hitta något som stämde. Mycket liknande mig men det var svårt. Jag frågade doktorerna jag träffade – inget svar. Med tiden fick jag fler och tydligare symtom på att något var fel.

För jag upplevde ju att jag fastän jag tränade och såg till att vila, och blev starkare på ett sätt, så förlorade jag vissa andra färdigheter. Upplevde sorger fastän ingen hade dött. Eftersom saker jag tyckt varit roliga togs ifrån mig. Då kändes det som att vården inte förstod.

Hösten 2013 råkade jag se ett TV-program med Arga Doktorn. Läs mer om det HÄR. Det blev en morot för mig att söka läkare på riktigt för att få svar på mina frågor. Sjukgymnaster i alla ära men nu måste jag gå direkt till doktorn. Jag förberedde mig noga inför läkarbesöket.

Ena läkaren efter den andra såg ut som frågetecken när jag ställde samma fråga: ”Kan allt det jag känner, alla mina symtom tillsammans heta någonting annat?” Jag ville ha ett detektivarbete. Lite som doctor House. Men fick det inte. Ingen tog tag i det. Så jag gav upp och körde på som vanligt. Som man säger i kyrkan: lämnade allt i Guds händer. Jag vet att jag sa till mig själv: ”Jag kör väl 100% tills jag stupar då så kanske dom fattar!”
Och så blev det. Tills magen och huvet gav upp. Tills allt svartnade.

Efter flera sjukskrivningsperioder, två mag-tarm-röntgen, ett tjog blod- och andra prover, en väldigt varm sommar, med mera, och några doktorer (mest bara stafettläkare här) som inte ville sjukskriva mig längre än två veckor i taget. Och att jag själv inte heller kändes kunna eller vilja vara sjukskriven längre. Jag som aldrig annars skrivit om döden. Nu hände det. Jag såg det själv. Kände det. Och förstod att nu mår jag inte bra. Jag hade ångest på riktigt.

Jag ringde Sjukan och en mycket klok sköterska bokade in mig hos samtalsterapeuten. Henne träffade jag med jämna mellanrum i 7 månader. Kanske blir det igen. Vi får se. Nästa morgon ringde jag igen och bokade tid hos ännu en doktor, för jag orkade inte jobba hela veckor längre. Var som i en dimma. Fick komma akut. Förstod han vad jag sa? Jag vet inte. Jag var desperat. Jag grät och skrek åt den unge läkaren jag aldrig träffat tidigare:

”Det förstår du väl att du måste sjukskriva mig. Det känns ju som nån slår mig med yxa på knäna och klöser mig på armar och ben samtidigt som nån sticker upp igelkottar i ansiktet på mig. Sjukskriv mig. Jag orkar ju inte jobba.” Det här var dan före Lucia 2014.

Okej, sa han, jag skriver över julhelgerna då, blir det bra?
Tack, sa jag och tvingade honom att skriva ut en medicin jag fått tips av från sjukgymnasten för flera år sen.
Var det nåt mer du ville? frågade han lite spänt och torrt.
Men det var det inte. Så jag tackade och gick till apoteket.

Sen gick allt på räls. Nu blev jag tagen på allvar. Team-arbete av sjukvården. Läkaren jag träffade i mitten på januari för lite drygt ett år sen, en gråhårig man i övre medelåldern, tar min hand och jag hinner knappt fråga den fråga jag ställt till alla läkare, så säger han att han läst min journal och vill utreda om jag har Ehlers-Danlos Syndrom — EDS.
Då förstod jag att Gud hört min bön. Jag kände mig trygg.

Blev påmind om en fin sång igår. Som Rickard Molander och Anders Brengesjö skrivit. Jag har nynnat på den för inte så länge sen. Några veckor sen bara.

Än i dag, finns Du här,
lever Du djupt inom mig.
Jag vet, att jag,
får tillhöra Dig.

Än i dag, finns Du här,
Din kärlek känner ingen gräns.
Jag vet, att jag,
får dela den med Dig, Jesus

Han skall vara med mig,
när havet stormar.
Han skall vara med mig,
vart än jag går.
Och i livets svårigheter,
tar Han ömt min hand.
Min Jesus, Han både vill och kan.

Den passar med det här Bibelordet ikväll:

”Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.” Här följer länken till Bibeln.se Rom 8:35-39

Fler inlägg om Mitt sjuka liv finns på den HÄR länken

Det är vår under ytan

image

Det är vår i akvariet! Min anubias blommar! För första gången sen jag köpte akvariet för ungefär 5 1/2 år sen. Blev, pga en skada på akvariebänken, tvungen att lyfta ur allt för ett år sen kanske och planterade om. Jag tycker att det varit svårt att få det att växa. Men det här är ju både vackert och spännade. De får inte näring varje vecka. Inte ens varje månad. Jag bara matar lite och byter lite vatten emellanåt. Inga vattenkvalitets-tester gör jag heller. Men se hur det blommar nu. Det växer lite trögt men både javan och vattenpesten ökar i storlek och andmaten slänger jag massor av ibland. För övrigt är det rätt folktomt. Bara 7 individer. Men nu är det vår…. 🙂

Trevlig helg

Smärta och lovsång

Ryggsmärta_Lovsång (2) (640x541)
Lovsången bär Smärtan

Skannade en vattenfärgsteckning jag gjorde när ryggen var ny-opererad. Jag brukar inte måla men då plötsligt hittade jag på att jag skulle måla lite. Jag sjöng mycket då. Och spelade. Gick korta långsamma promenader. Kunde inte göra så mycket annat eftersom jag satt fast i en korsett med benprotes och använde kryckor hoppandes på ett ben. Teckningen har nyss fyllt 15 år. Således också mina titanskruvar. Måste vara bra kvallisort för de håller än!

Det finns hopp!
God fortsättning evryhopa 🙂

Gjort mig glad

För några dagar sedan städade jag i ett förråd med leksaker och fann en tavla, den här, som jag skannade och vill visa hela världen för att den är lika underbar som hon som gav den till mig…Clown_Glad - Kopia (2) (586x640)Den har tidigare suttit på väggen i ett av barnrummen för att jag tyckte att den passade där. Fast egentligen är den min. Jag har fått den i födelsedagspresent av min kompis, som har målat den själv. Att bli påmind om en vän som gjort en glad, vet ni hur det känns? Bilden fyller 20 år till sommaren och jag blev så lycklig av att se den igen. Särskilt baksidestexten…Clown_text (640x599)Jag blir glad när jag tänker på Dig åxå, lix! Och saknar Dig ibland…

Kramar Maine