Kategoriarkiv: Brev

Lucka femton 2016

Tjenare, hejsan, frid!

Undrar varför jag gav mig in på det här med kalender egentligen. Börjar kännas lite onödigt jobbigt. Men sagt är sagt. Och nää, jag har inte sett adventskalendern på tv. Inte heller står jag och bakar och lagar mat varje kväll. Jag hänger i soffan rätt mycket. Adventsfrid kallar jag det. Sen kommer julefrid. Läsa lite bok, se lite tv-serier, spela lite spel, vara moster å mamma å diverse roller, skriva lite, ta en promenad, sjunga lite å LEVA!

Ha det fint! Kram

Igår åkte jag skidor…

…för 1a gången i vinter. För att jag fick sån lust. Sen fick jag lust att baka lussektter. Sen gjorde jag pizza till familjen. Kändes bra igår. Liksom förra dan. Men Varför hittar jag på så mycket vissa dagar?

Idag, söndag 1a advent, har jag inte bara träningsvärk i ljumskarna. Frossan får mig att hoppa i soffan. Musklerna krampar i nacken. Känns som kroppen ska slitas i stycken. Från Topp till tå. Skakar av smärta.
Typiskt mig att dessutom ha friskanmält mig inför i morgon. Fy va plågsamt att tänka på.

Några positiva:
1 Min man älskar mig
2 Pratstund med Jesus
3 Barnen är glada
4 Promenad i vackert väder
5 Adventsljusen lyser upp i mörkret
6 Och änglarna
7 och julmusiken

Ha en mysig advent
Hälsningar från lilla mej

On och off – i min värld

Har tydligen varit helt ”off ” några dagar eftersom jag idag fattade att några av Miriams klasskompisar sålt kryddor (till förmån för klasskassan) sen i måndags och jag fick igång det där först idag. Off – pga att jag varit helt slutkörd efter att i ett par veckor ha bitit ihop några arbetsdagar och en onsdag denna veckan som knäckte mig totalt. Jobb. Avstämningsmöte med försäkringskassa, arbetsgivare, fack och läkare. Ett bra möte, men såå trött jag blev.

Den dan började med migräntabletter kl 5 på morron. Huvudvärken gav med sig några timmar och kom sen tillbaka på eftermiddan. Bet ihop och gjorde saker efter jobbet som andra kanske kunnat göra istället, typ städa toaletterna på Filadelfia, men man vill ju inte verka lat. Sen var det föräldramöte den kvällen. Luften gick helt ur mig. Hade som tandvärk i bena och som ett sågblad i pannan. Helt matt av att gå upp på övervåningen eller bara stå och borsta tänderna. Läge att vara hemma när nästa morgon började likadant.

Ibland kan en reflektion ge mig lite distans till det som händer.
Jag har kanske bitit ihop lite för ofta senaste veckorna. Tänkt att jag har en bättre period. Nacken tål mer. Jag klarar fler och längre träningspass. On-läge lite för länge? Kändes likadant efter förra arbetsveckan, med ”tandvärk” och ”tusen nålar”. Eller så har väderomslaget ett finger med i spelet, för i veckan har första snön kommit, och idag så tittade solen fram, efter flera veckors väntan. Äntligen!

Mår jag bättre efter att ha varit hemma två dagar?
Jag har samma sågblad innanför pannbenet, samma tandvärk i benen, samma tusen nålar i armar och ben. Men jag har iallafall haft ork att göra sånt som legat på hög några dagar. Sånt där pappers-göra och lite städning i hemmet. Pyttelite. Känns inte kul att öppna dörren när det ringer på vissa dar. Såna högar liksom. Ni vet. Eller ni kanske inte vet hur det är att inte överhuvudtaget orka mer än gå till jobbet, komma hem och – inget mer än möjligen plocka fram lite mat ur kylen att värma i micron. Och 14 dagars post ligger utspridd över köksbordet. Ibland är jag så trött så jag gråter – mitt i veckan.

Men… det var ett bra avstämningsmöte. De här personerna som försöker göra det så bra som möjligt för att jag ska kunna fortsätta jobba på förskolan, de är guld värda. Och familjen och mina bästa vänner. Jag behöver dem. För att orka kämpa. Annars hade jag inte varit där jag är idag. 75% låter inte så mycket. Det är mycket. I min värld. Och nu är det dags att fundera på hur det ska vara möjligt att öka till 100. Det finns bra förslag och jag känner mig nöjd och glad med tanken att pröva dem – i min värld…

jag prioriterar på mitt sätt
du på ditt
vi är olika
det finns en tanke med det
tillsammans
är vårt nya själv
vi behöver varandra
för att komma vidare

Kvällsgnäller ett välfärdsproblem

Och inte nog med att jag blev tvungen att slänga både en inte så gammal mascara och diverse annat smink eftersom det slagit upp nå utslag under ögonen. I veckan har jag på grund av det provat på att gå och jobba ”naken”.

Sitter och ser film i kväll och irriterar mig över att mina ögonfransar stryker i glasögonen hela tiden så jag måste tvätta dem igen. Åsså grämer jag mig lite att jag är så fåfäng att jag måste ila till apoteket och köpa dyrt smink för att det ska kännas bra att gå ut på affären.

Så nu har jag tvättat ögonfransböjartången och bytt gummipackningen i den också. Så jag kan böja bort stråna. Vill inte klippa dem.
Oh, om jag slapp glasögonen…
Men klådan släppte i alla fall. Och det röda utslaget verkar ge med sig.
Men i jämförelse med andra människors situation i världen så är det här ett välfärdsproblem som jag väl egentligen inte borde nämna.

Jag kan öppet bära kors. Jag blir inte slagen, inte förföljd, inte fängslad eller landsförvisad på grund av min personliga övertygelse. Jag behöver inte fly. Jag har förmågan att ta mig själv dit jag vill. Nej…

Jag har det oförskämt bra och tackar Gud för det. Även om kroppen skriker av smärta så kan jag lugna mina barn med: ”Jag kommer inte att försvinna eller dö – jag blir bara så fruktansvärt trött”.

♥♥♥

Ser du Lejonet inom mig?

Idag var det utbildning i konsten att ha flerspråkighet på förskolan. Korvstoppning och chokladmuffins.
Och mitt i alla tips och idéer på pedagogik och metodik så säger hon som föreläste, som för övrigt måste åka snabbt med flyget så dagen blev något kortare, att barn lätt tappar sitt språk. Blir tysta. Länge. Månader. Särskilt om de är i åldern 18-36 månader.

Jag har sett nyanlända barn i 4års åldern som är tysta på förskolan men pratar hur bra som helst med sin förälder på sitt modersmål. Anledningen till att de gör det kan vara olika. Idag handlade det om barn som bytt kultur. Flyttat till ett nytt land, men så säger hon så här:

”De hör/samlar på sig ord innan de kan börja prata och interagera, och vara sociala med andra på det nya språket. Ett barn typ 5åring kan egentligen nånstans mellan 8 – 10000 ord.
Men… De blir först hörare och sen görare Inga barn kan bli görare på en gång. Alla är först hörare. Och en del av dem blir helt tysta en lång period.”

Och jag förstod att man kan inte tvinga någon att börja prata.

Då klack det till i mig. Det är ju precis det som står i bibeln. Vi ska bli som barn för att komma oss in i Guds Rike och sen får vi uppmaningen att inte bara vara ordets hörare utan också dess görare. Men hur i friden ska det gå till om vi inte växer till i tron?

Vi behöver få samla på oss trons språk och kultur liksom det nyanlända barnet samlar ord och kultur och allt vad det nya livet i det nya landet innebär.

Sen visade hon en bild:
katt spegel
Den här bilden googlade jag fram.  Det är precis den hon visade. Verkar som att många använt den så då gör jag också det. (Snart går det inte veta var den egentliga källan är eftersom nätet är så stort).

Men den här bilden säger också nånting om tron. Vem ser jag när jag tittar i spegeln? Idag på utbildningen handlade det om barnet i en ny kultur och barnets självförtroende/självkänsla.

Jag tänker att Gud bor ju i mig, men syns det? Vad ser du när du ser mig? När du träffar mig? Syns den kultur jag fått med mig från barnatron, från söndagsskolan eller från senaste gudstjänsten och mötet med Gud som jag nyss haft? Syns det hur stark Guds Ande är som bor i mig? Fast jag känner mig så liten som en enkel bondkatt.

Här följer Länk till bibeln Jakobs brev 1:22-25:
Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva. Om någon är ordets hörare men inte dess görare liknar han en man som ser sitt ansikte i en spegel. När han har sett sig själv och gått sin väg glömmer han genast hur han såg ut. Den som däremot blickar in i frihetens fullkomliga lag och blir kvar i den, inte som en glömsk hörare utan som en verklig görare, han blir salig i det han gör.

Om min chef mot förmodan skulle läsa detta så undrar hon väl vad jag antecknat idag. Hon kan få se mina anteckningar. Det här är mina tankar som fått fritt spelrum sen jag kom hem.

…Och ibland undrar jag var all min poesi tar vägen. Finns inte riktigt nåt ”flow” just nu för det. Men det kanske kommer.

Tills vi ses ♥

Behövs inget annat

FB_IMG_1469022077065
Öva på att vila.
Vid tvivel – vila.
Vid ilska – vila.
Vid trötthet – vila.
Vid stress – vila.
och när du vilar – be.

Be ständigt, eller hur? Inget annat behövs. Känner jag. Det räcker. Det är nog. Livspusslet lägger sig självt. Glädje och tacksamhet snarare än misströstan. Och en grej som jag önskat i bön till Jesus kan bli så mycket mer än vad jag hoppats. Okej, ibland misströstar jag och modet är i botten iallafall. Det vet ni som läser här. Men överlag så är jag glad och lycklig fastän jag har ont.

När jag för ett och ett halvt år sen hamnade i rullarna som heltidssjukskriven så fick jag erbjudanden om olika tekniker för min vila och träning. Men tänkte att : Äsch, jag ger Jesus en extra chans. Han fick lite mer tid med mig och jag satsade på korta bibelläsningsplaner. Morgonbön och aftonbön hade jag väl förut också. Men kanske inte varje dag. Och nu gjorde jag både det och dessutom la jag till en lunchandakt i min ensamhet.

Nu kan jag inte vara utan det. Och det bästa är att jag inte behöver åbäka mig. Varken kroppsligt eller själsligt. Jag kan ”bara vara”. Varsomhelst och närsomhelst. Så kan jag bara prata med Honom. Nej inte mitt i arbetet i barngruppen på förskolan förstås, men nästan. Jag har provat att be medan jag gör något annat än pausar också. På promenaden. I skidspåret och simhallen. Det är svårare om jag drar gummiband eller lyfter hantlar för då måste jag räkna så jag inte tränar för länge. Vid hushållsarbete passar det också att be.

Det ger en sådan välsignelse och glädje över dagarna. Saker faller på plats lättare även om jag måste tampas med sjukvård och annat vardags-strul.
Jag provade att vara tacksam för det lilla och ge Gud äran. Det visade sig vara ett vinnande koncept.
Det sägs att kärlek är det enda som blir mer av ju mer man ger. Men jag lägger till att både tacksamhet och glädje och framför allt vänskap växer om jag ger det mer utrymme. Jesus är min vän.

♫ Fröjd i Herren är min starkhet. För… Han är min sång och min glädje. ♫

Så till bilden ovan skulle jag kunna tillägga… ”dansa och lovsjung”… plus detta:
När du är glad – be, dansa och lovsjung!
När du är lycklig – be, dansa och lovsjung!
När du är ledsen – be, dansa och lovsjung!

Läs gärna dessa verser i Bibeln
1 Thess 5:17
Ef 6:18

Vecka med myndig mening i livet

Det står mer och mer klart för mig att september har stor betydelse i mitt liv. Och särskilt de här första tio dagarna. För bara nån dag sen kom min bror med en nostalgitripp som heter duga. Den här ungdomskalendern som han hittat i barndomshemmet. Där står allt som jag tyckte var viktigt det året.
IMG_20160901_220108_20160903082808020[1]
Då inser jag att den här veckan betytt mycket i mitt liv. Då fick jag mitt första piano.
Många år senare, samma vecka, kom vårt första barn. Vilken lycka det var. Han var frisk och stark och Så fin. Det är han fortfarande.
Och idag, 3:e september, för 18 år sedan då låg jag på operation i Umeå och fick titanskruvar i ryggen.
Ryggsmärta_Lovsång_(2)_(640x541)[1]
Det var tok-jobbigt men det blev så bra. Det kändes så skönt när det var gjort. Jag fick ett bättre liv med skruvarna. Och jag tackar Gud att den operationen blev så pass lyckad. Lovsången bar mig igenom den smärtan då och det har fortsatt vara en bro till hälsa och glädje. Att visa sin tacksamhet till Gud, och ära Honom, bara för att Han är den han Är, det är inte det som ligger närmast till hands när det är svåra tider, men det är det som burit mig genom alla svåraste perioder hittills i livet.
Vårt tredje barn är också född denna perioden, och hon var en rejäl överraskning. Och vi är Så glada att hon kom.
Vad mer… älgjakt har blivit en stor del av mitt liv. Min man är jägare. Och det är nu det händer.

Hejs svejs från lyckliga mej ❤

I takt med att löven börjar gulna

Det började i takt med att bären började mogna. Och i takt med att löven börjar gulna har intensiteten stigit. Hösten. En oemotståndligt vacker årstid. Klar kall luft och Guds enastående färgpalett. Vem kunde tro att den också för med sig en smärta som söver. Nu har jag sådär ont igen så att musklerna vibrerar. Det liksom durrar i ben och armar. Tackolov har jag sluppit den värsta huvudvärken på senaste två månaderna. Kanske för att jag fick en ny medicin att ha som ”sommarjobb”, som läkaren kallade det. Funkar i alla fall bra tydligen.

Grannen går omkring med skottkärra och spade, men det enda jag orkat krama ur mig (efter jobbet) är att fylla ett par två liters glasslådor med hallon från egen trädgård. Och laga mig god mat, som tröst. Resten av energin rinner ut på jobbet. Min rabatt är helt övervuxen av Tusensköna. Den är nästan vacker i sin busighet.

Före denna dal av grämelse och smärta så hade vi som familj, tillsammans med släkten, ett soligt semesterfyllt sommarprojekt:
pixlr_20160825192935997[1]
Det var härligt att se hur huset liksom växte upp. Med risk för att låta väldigt ofeministiskt och totalt antijämställt genusfixerad så var det så att jag skötte markservice medan karlarna skötte byggandet. Lunch ute vid grillen, och middag inne i fyra veckor. Det sparade disk och så fick vi maxa utevistelsen. Passade mig utmärkt eftersom mitt sjuka liv liksom tvingar mig i en fåra av omsorg och omtanke både om mig själv och andra. För hur ska en man kunna arbeta om han inte får mat i magen? Och hur ska jag kunna ha semester utan att kunna gå en promenad med stavarna eller sitta och läsa bok i solen utanför köket?
Och som jag brukar säga till mina kollegor: ”Jag har mina dagar” (när jag inte orkar så mycket och mest sitter eller ligger) även när det är semester.
Men det mest fantastiska var att Gud höll undan regnet tills taket låg på plats. Måltiderna var fyllda av skratt och diskussioner om hur nästa planka skulle upp. De värsta åskmolnen tog andra vägar och solen sken även vid kvällsdoppen. Det var helt enkelt en underbar semester.

Håll ut, min vän, vi går tillsammans,
vägen vidare är inte rak,
vår trogne Gud har alltid vandrat före och han leder oss än en gång
Håll ut min vän vi kan gå tillsammans, och om vår börda blir oss för stor
då finns vi här och hjälper varandra i Guds namn i Guds nåd

Håll ut min vän vår Gud är med oss, dag för dag bär han oss genom allt, vår förtröstan varje morgon, bär vår börda varje natt
Håll ut min vän, Håll ut min vän

och om vi vacklar när oron tar över, stormen tilltar alltmer det blåser hårt,
lyfter vi vår blick till Dig som skapat haven, som med Ditt ord stillar stormens våg
Han är vår trygghet, hjälp i nöden. Han är vårt mod i mörkrets dal och på vår vandring Han är vår herde och Han vakar över oss varje stund.

Håll ut min vän vår Gud är med oss,
dag för dag bär Han oss
genom allt vår förtröstan varje morgon,
bär vår börda varje natt
Håll ut min vän ❤

https://open.spotify.com/track/1PCEGw4Kx0OrXcYKtD57qd

Ikväll är det inget gnäll

Hej,
Det finns ju en risk att den här bloggen blir en gnällkammare. Ikväll är det inget gnäll.
Känns rätt bra egentligen. (Jag har nästan inte ont i huvet heller.) En midsommarhelg som varit jättehärlig. Och som vi tillbringat i det vi kallar stugan. Det har varit SÅ vilsamt och ändå har vi gjort så mycket.

Det är underbar fågelsång på gården. Flera svalbon och i holkarna som svågern satt upp verkar de andra fåglarna ha ungar. Hur kan det komma sig att man inte blir trött på att höra på fågelsången? Men av den metalliska digitala musiken blir man …. jag skriver man eftersom det gäller både mig och min man…. sårig i öronen på en liten stund.

pixlr_20160626205630793

Ja ni ser ju på bilderna att vi haft det riktigt skönt. Och varmt. Och mysigt. Solsveda och ett fiskedrag fattigare. Fiskarna på bilden fick vi på uttern igår kväll. De åt vi upp till lunch idag. Ett kalas hann vi också med, innan åskregnet.

Mums mums!
Det ska va gött å leva!

En ganska vanlig onsdag

Det här var en sån där morgon när jag undrade om det verkligen var mig till nytta att gå till jobbet.
Värken satt liksom från topp till botten. Huvud axlar knä och tå. Inget ovanligt, och tänkte ändå att…det brukar ju gå över lite när det gått nåt tag. Så jag fortsatte mina morgonrutiner.

Men efter en timme så dunkar huvet och jag inser att….hur blir det här. Migränanfall på gång. Det är 30 minuter tills jag ska fara på jobbet. Jag provar att ta en migräntablett och försöker tänka att det går nog att jobba. Men måste ändå, fullt påklädd, sätta mig vid köksbordet. Känns inge bra. Om 15 minuter börjar min arbetsdag. Och det är nog försent att ringa sjukanmälan. Jag kör vidare. Det blir ju ledigt på fredag.

Tar cykeln för jag orkar inte gå, men innan jag är riktigt framme känns det som jag ska spy. Försöker tänka på något annat, och att om en halvtimma till så har tabletten börjat verka.
Skönt att ha ett sånt jobb som är både omväxlande och där jag själv kan bestämma om jag ska stå eller sitta. Och bara fokusera på att göra det bästa av saken.

Men det lilla ärendet jag hade på affärn efter jobbet var jag tvungen att tänka efter flera gånger varför jag skulle dit. Hjärnan laggade ordentligt.
Så nu sitter jag här. Och soffhänger. Jag som hade tänkt träna idag. Det blir ingen ordning med träningarna sen jag i början på maj ökade arbetstid. Är jag inte för trött så har jag för ont eller också är det nåt annat som måste göras. Och då menar jag verkligen måste göras. Mina barn och min man gör redan väldigt mycket av det jag inte orkar wller klarar och väldigt många måsten är redan avskalade så för att det inte ska bli totalt kaos så…

Känns egentligen som att jag jobbar för mycket. Familjen blir lidande. Vissa dar när jag kommer hem ligger jag en till två timmar för att sen masa mig upp och ta fram nåt ur kylen. Och för mig känns det i fel ände att kapa bort familjelivet för att orka jobba. Jag trivs tillsammans med min familj. Jag vill vara tillsammans med dem. Familjen är viktigare.

Två och en halv veckor kvar till semester. Håll ut!