Kategoriarkiv: Mitt sjuka liv

Men jag vill leva – inte jobba

Sjukgymnasten i morse,
efter 45 minuters promenad
i mörkret.
Vem lyssnar, vem läser?
Jag vet inte.
Men jag har ont
ett sågblad i pannan

dag och natt, 24/7,
Men jag vill leva – inte jobba.
Jag kämpar för att inte ha ont.
Det hjälper inte.
Jag vill betyda något för mina barn.

Inga piller hjälper heller.
Har försökt acceptera.
Inte så himla lätt faktiskt
att vara lugn och pedagogisk
när smärtan pulserar.

Var kommer orken fram?
vilka situationer?
När vässas sågbladet?
Men jag har då inte feber.
Ingen hosta.
Inte ens lite snuva.
Bara ont!

On och off – i min värld

Har tydligen varit helt ”off ” några dagar eftersom jag idag fattade att några av Miriams klasskompisar sålt kryddor (till förmån för klasskassan) sen i måndags och jag fick igång det där först idag. Off – pga att jag varit helt slutkörd efter att i ett par veckor ha bitit ihop några arbetsdagar och en onsdag denna veckan som knäckte mig totalt. Jobb. Avstämningsmöte med försäkringskassa, arbetsgivare, fack och läkare. Ett bra möte, men såå trött jag blev.

Den dan började med migräntabletter kl 5 på morron. Huvudvärken gav med sig några timmar och kom sen tillbaka på eftermiddan. Bet ihop och gjorde saker efter jobbet som andra kanske kunnat göra istället, typ städa toaletterna på Filadelfia, men man vill ju inte verka lat. Sen var det föräldramöte den kvällen. Luften gick helt ur mig. Hade som tandvärk i bena och som ett sågblad i pannan. Helt matt av att gå upp på övervåningen eller bara stå och borsta tänderna. Läge att vara hemma när nästa morgon började likadant.

Ibland kan en reflektion ge mig lite distans till det som händer.
Jag har kanske bitit ihop lite för ofta senaste veckorna. Tänkt att jag har en bättre period. Nacken tål mer. Jag klarar fler och längre träningspass. On-läge lite för länge? Kändes likadant efter förra arbetsveckan, med ”tandvärk” och ”tusen nålar”. Eller så har väderomslaget ett finger med i spelet, för i veckan har första snön kommit, och idag så tittade solen fram, efter flera veckors väntan. Äntligen!

Mår jag bättre efter att ha varit hemma två dagar?
Jag har samma sågblad innanför pannbenet, samma tandvärk i benen, samma tusen nålar i armar och ben. Men jag har iallafall haft ork att göra sånt som legat på hög några dagar. Sånt där pappers-göra och lite städning i hemmet. Pyttelite. Känns inte kul att öppna dörren när det ringer på vissa dar. Såna högar liksom. Ni vet. Eller ni kanske inte vet hur det är att inte överhuvudtaget orka mer än gå till jobbet, komma hem och – inget mer än möjligen plocka fram lite mat ur kylen att värma i micron. Och 14 dagars post ligger utspridd över köksbordet. Ibland är jag så trött så jag gråter – mitt i veckan.

Men… det var ett bra avstämningsmöte. De här personerna som försöker göra det så bra som möjligt för att jag ska kunna fortsätta jobba på förskolan, de är guld värda. Och familjen och mina bästa vänner. Jag behöver dem. För att orka kämpa. Annars hade jag inte varit där jag är idag. 75% låter inte så mycket. Det är mycket. I min värld. Och nu är det dags att fundera på hur det ska vara möjligt att öka till 100. Det finns bra förslag och jag känner mig nöjd och glad med tanken att pröva dem – i min värld…

jag prioriterar på mitt sätt
du på ditt
vi är olika
det finns en tanke med det
tillsammans
är vårt nya själv
vi behöver varandra
för att komma vidare

Kvällsgnäller ett välfärdsproblem

Och inte nog med att jag blev tvungen att slänga både en inte så gammal mascara och diverse annat smink eftersom det slagit upp nå utslag under ögonen. I veckan har jag på grund av det provat på att gå och jobba ”naken”.

Sitter och ser film i kväll och irriterar mig över att mina ögonfransar stryker i glasögonen hela tiden så jag måste tvätta dem igen. Åsså grämer jag mig lite att jag är så fåfäng att jag måste ila till apoteket och köpa dyrt smink för att det ska kännas bra att gå ut på affären.

Så nu har jag tvättat ögonfransböjartången och bytt gummipackningen i den också. Så jag kan böja bort stråna. Vill inte klippa dem.
Oh, om jag slapp glasögonen…
Men klådan släppte i alla fall. Och det röda utslaget verkar ge med sig.
Men i jämförelse med andra människors situation i världen så är det här ett välfärdsproblem som jag väl egentligen inte borde nämna.

Jag kan öppet bära kors. Jag blir inte slagen, inte förföljd, inte fängslad eller landsförvisad på grund av min personliga övertygelse. Jag behöver inte fly. Jag har förmågan att ta mig själv dit jag vill. Nej…

Jag har det oförskämt bra och tackar Gud för det. Även om kroppen skriker av smärta så kan jag lugna mina barn med: ”Jag kommer inte att försvinna eller dö – jag blir bara så fruktansvärt trött”.

♥♥♥

Vecka med myndig mening i livet

Det står mer och mer klart för mig att september har stor betydelse i mitt liv. Och särskilt de här första tio dagarna. För bara nån dag sen kom min bror med en nostalgitripp som heter duga. Den här ungdomskalendern som han hittat i barndomshemmet. Där står allt som jag tyckte var viktigt det året.
IMG_20160901_220108_20160903082808020[1]
Då inser jag att den här veckan betytt mycket i mitt liv. Då fick jag mitt första piano.
Många år senare, samma vecka, kom vårt första barn. Vilken lycka det var. Han var frisk och stark och Så fin. Det är han fortfarande.
Och idag, 3:e september, för 18 år sedan då låg jag på operation i Umeå och fick titanskruvar i ryggen.
Ryggsmärta_Lovsång_(2)_(640x541)[1]
Det var tok-jobbigt men det blev så bra. Det kändes så skönt när det var gjort. Jag fick ett bättre liv med skruvarna. Och jag tackar Gud att den operationen blev så pass lyckad. Lovsången bar mig igenom den smärtan då och det har fortsatt vara en bro till hälsa och glädje. Att visa sin tacksamhet till Gud, och ära Honom, bara för att Han är den han Är, det är inte det som ligger närmast till hands när det är svåra tider, men det är det som burit mig genom alla svåraste perioder hittills i livet.
Vårt tredje barn är också född denna perioden, och hon var en rejäl överraskning. Och vi är Så glada att hon kom.
Vad mer… älgjakt har blivit en stor del av mitt liv. Min man är jägare. Och det är nu det händer.

Hejs svejs från lyckliga mej ❤

I takt med att löven börjar gulna

Det började i takt med att bären började mogna. Och i takt med att löven börjar gulna har intensiteten stigit. Hösten. En oemotståndligt vacker årstid. Klar kall luft och Guds enastående färgpalett. Vem kunde tro att den också för med sig en smärta som söver. Nu har jag sådär ont igen så att musklerna vibrerar. Det liksom durrar i ben och armar. Tackolov har jag sluppit den värsta huvudvärken på senaste två månaderna. Kanske för att jag fick en ny medicin att ha som ”sommarjobb”, som läkaren kallade det. Funkar i alla fall bra tydligen.

Grannen går omkring med skottkärra och spade, men det enda jag orkat krama ur mig (efter jobbet) är att fylla ett par två liters glasslådor med hallon från egen trädgård. Och laga mig god mat, som tröst. Resten av energin rinner ut på jobbet. Min rabatt är helt övervuxen av Tusensköna. Den är nästan vacker i sin busighet.

Före denna dal av grämelse och smärta så hade vi som familj, tillsammans med släkten, ett soligt semesterfyllt sommarprojekt:
pixlr_20160825192935997[1]
Det var härligt att se hur huset liksom växte upp. Med risk för att låta väldigt ofeministiskt och totalt antijämställt genusfixerad så var det så att jag skötte markservice medan karlarna skötte byggandet. Lunch ute vid grillen, och middag inne i fyra veckor. Det sparade disk och så fick vi maxa utevistelsen. Passade mig utmärkt eftersom mitt sjuka liv liksom tvingar mig i en fåra av omsorg och omtanke både om mig själv och andra. För hur ska en man kunna arbeta om han inte får mat i magen? Och hur ska jag kunna ha semester utan att kunna gå en promenad med stavarna eller sitta och läsa bok i solen utanför köket?
Och som jag brukar säga till mina kollegor: ”Jag har mina dagar” (när jag inte orkar så mycket och mest sitter eller ligger) även när det är semester.
Men det mest fantastiska var att Gud höll undan regnet tills taket låg på plats. Måltiderna var fyllda av skratt och diskussioner om hur nästa planka skulle upp. De värsta åskmolnen tog andra vägar och solen sken även vid kvällsdoppen. Det var helt enkelt en underbar semester.

Håll ut, min vän, vi går tillsammans,
vägen vidare är inte rak,
vår trogne Gud har alltid vandrat före och han leder oss än en gång
Håll ut min vän vi kan gå tillsammans, och om vår börda blir oss för stor
då finns vi här och hjälper varandra i Guds namn i Guds nåd

Håll ut min vän vår Gud är med oss, dag för dag bär han oss genom allt, vår förtröstan varje morgon, bär vår börda varje natt
Håll ut min vän, Håll ut min vän

och om vi vacklar när oron tar över, stormen tilltar alltmer det blåser hårt,
lyfter vi vår blick till Dig som skapat haven, som med Ditt ord stillar stormens våg
Han är vår trygghet, hjälp i nöden. Han är vårt mod i mörkrets dal och på vår vandring Han är vår herde och Han vakar över oss varje stund.

Håll ut min vän vår Gud är med oss,
dag för dag bär Han oss
genom allt vår förtröstan varje morgon,
bär vår börda varje natt
Håll ut min vän ❤

https://open.spotify.com/track/1PCEGw4Kx0OrXcYKtD57qd

En ganska vanlig onsdag

Det här var en sån där morgon när jag undrade om det verkligen var mig till nytta att gå till jobbet.
Värken satt liksom från topp till botten. Huvud axlar knä och tå. Inget ovanligt, och tänkte ändå att…det brukar ju gå över lite när det gått nåt tag. Så jag fortsatte mina morgonrutiner.

Men efter en timme så dunkar huvet och jag inser att….hur blir det här. Migränanfall på gång. Det är 30 minuter tills jag ska fara på jobbet. Jag provar att ta en migräntablett och försöker tänka att det går nog att jobba. Men måste ändå, fullt påklädd, sätta mig vid köksbordet. Känns inge bra. Om 15 minuter börjar min arbetsdag. Och det är nog försent att ringa sjukanmälan. Jag kör vidare. Det blir ju ledigt på fredag.

Tar cykeln för jag orkar inte gå, men innan jag är riktigt framme känns det som jag ska spy. Försöker tänka på något annat, och att om en halvtimma till så har tabletten börjat verka.
Skönt att ha ett sånt jobb som är både omväxlande och där jag själv kan bestämma om jag ska stå eller sitta. Och bara fokusera på att göra det bästa av saken.

Men det lilla ärendet jag hade på affärn efter jobbet var jag tvungen att tänka efter flera gånger varför jag skulle dit. Hjärnan laggade ordentligt.
Så nu sitter jag här. Och soffhänger. Jag som hade tänkt träna idag. Det blir ingen ordning med träningarna sen jag i början på maj ökade arbetstid. Är jag inte för trött så har jag för ont eller också är det nåt annat som måste göras. Och då menar jag verkligen måste göras. Mina barn och min man gör redan väldigt mycket av det jag inte orkar wller klarar och väldigt många måsten är redan avskalade så för att det inte ska bli totalt kaos så…

Känns egentligen som att jag jobbar för mycket. Familjen blir lidande. Vissa dar när jag kommer hem ligger jag en till två timmar för att sen masa mig upp och ta fram nåt ur kylen. Och för mig känns det i fel ände att kapa bort familjelivet för att orka jobba. Jag trivs tillsammans med min familj. Jag vill vara tillsammans med dem. Familjen är viktigare.

Två och en halv veckor kvar till semester. Håll ut!

Min beskärda del av fröjd och smärta

Den här veckan har jag ”orkat” jobba hela veckan. Idag gick jag på tjurskallen. Borde kanske inte gjort det eftersom det nu känns som jag har tandvärk i hela kroppen. Men veckan har varit väldigt mysig och trevlig emellanåt i alla fall. Skolavslutning, mellanpojken Emanuel fyllde 15 år så det firade vi med att jag lagade god mat och morfars och farfars med flera var med. Och på jobbet har det varit många glada skratt så till och med kaffet hamnat i vrångstrupen.
pixlr_20160617163322928
Sen är vi såna som gärna firar vår bröllopsdag. Den 17e för 27 år sen hände det att vi gick altargången fram i Stensele Kyrka. Och båda sa ”Ja”. Den dagen var det inte så här regnigt. Solen sken och vi åkte i min kusins fina amerikanska bil som han kunde fälla bak taket på. Underbara minnen.
20160615_175256
Känslan när jag inser att det ”bara” är onsdag! Och doktorn säger att jag  inte ska ta de där värktabletterna, för kanske är det därför huvudet värker konstant. Dessutom vill han att jag bokar tid hos en sjukgymnast, för huvudvärken kanske sitter i nacken. Det är 1½ vecka tills jag har tid där. Känns som akut. Egentligen.
”När hände det”, frågade den nya sjukgymnasten när jag pratade med honom i telefonen.
”Jag vet inte”, sa jag och fick än en gång, om än lite kort, dra min historia.

Det där att kotor glider fel händer ju när som helst.
Till exempel när jag: kliver upp ur en soffa, vänder på huvudet för att backa bilen, flyttar ett förskolebarn som tjorvar, vänder mig i sängen på natten. Så jag vet inte. Det kan ha hänt för fyra veckor sen när jag låg i tandläkarstolen och gapade. För det var efter det som smärtan slog till ordentligt.

Jag blir så trött så trött av att ha så ont.

Kram och trevlig kärleksfull helg
Lilla Mej

Löningsdag

Joodå,
Men vilken är belöningen?
Jag försöker verkligen
Undvika att efterlikna
Väderkvarnar
Skulle bara stänga ett burklock
Axel subluxation
Och skulle bara vända mig om
Knä subluxerar
….
Fast när fjärran vita fjälltoppar landar på vårens gröna klädnad.
Och när försommarens vindstilla kvällssol brer sin guldiga mantel över lid och spegelblank sjö.
Horisonter att memorera. Sätta i bildminnet. Andlöst vackert!
….
Men hela arbetsveckan har värken suttit fast i pannbenet. Liksom i resten av mig. Som ett rostigt sågblad. Släng det i metallåtervinningen. Gör dig av med skräpet.
Tack å gonatt!

Undra om jag heter Wilma

Tänk att när jag satt på stolen bredvid spisen och stekte korv till middan så visste jag precis vad jag skulle skriva här ikväll.
Nu är det som bortblåst.
Och efter en lugn och glad dag på jobbet så kan jag inte begripa varför i all världen jag måste ta full dos värktabletter både till lunch och middag idag. Jag får sån magknip av tabletterna. Eller också var det potatisbullarna. Kan iallafall inte vara dom som gör krampen i tårna, och spasmerna, och…
Skit samma.

Byggare Bob har i alla fall hallen och bilen full med grejor till sina tre komplediga veckor i stugan som ska byggas ut. Först blanda cement och mura grund och sen får han äntligen börja skruva och spika i alla tusen plank och brädor han och barnen lyft av sågen senaste veckan. Får ha honom hemma en natt till för att brädorna var så välsignade.

Känner mig också rätt nöjd över att ha ordnat skolavslutningskläderna. Postorder är väldigt bra påhitt. Hämtade paketet idag.

När jag kom hem hade jag fått ett brev av läkaren angående ett hörseltest jag gjorde för någon vecka sen. Jag är inte så döv som jag trott så det blir ingen åtgärd. Det ska jag nog vara tacksam för. Men egentligen behöver jag nåt för öronen på jobbet. Det sa den sköterskan som gjorde förra hörseltestet på mig för några år sen. Brukar ha ett par öronproppar i fickan när jag jobbar, men hur enkelt är det att få upp ett par såna ur fickan när man med båda armarna håller ett skrikande barn.
Ja, ni hör. Hur svårt kan det va!?

Nu ska jag vara tyst. I alla fall ett tag.
God natt!

Ny dag med ny nåd

Hej,

Tack för igår.
Har inte klivit ur sängen än, men det känns väl okej idag med. Alltså eftersom jag inte behövt upp på natten och ta värktabletter. Har just nu en 4a på ont-skalan. Ett par ömma fläckar på knäna och nerv-pirr i höger kind, höft, underben och fot. Det är en bra period helt enkelt.

Eller också är det någon därute som ber extra för mig. För min kropp svarar otroligt bra på träning den här veckan.
Passet i kyrkan igår kväll var liksom över min förmåga egentligen, men det var bara att fokusera på hållning och ta det lugnt. Calle, Miriam och jag torkade alla stolar i serveringslokalen, lyfte upp dem på borden och vaskade golven. Igår kväll var jag så öm på hela huden.

Visst, det är otroligt tröttande att hela tiden vara tvungen att fokusera på hur jag håller kroppen. Ibland är jag så less. Och somnar fort i soffan på kvällen.
Alltjämt ringer fysioterapeutens ord och visor i mina tankar. Hur hon håller ett finger på bröstkorgen eller vinklar en led för att jag ska ändra ställning och få rätt position. Hon gör ett bra jobb, min fysioterapeut.

Har inga speciella träningsplaner idag. Det får bli en vilodag för mig. Mannen tänker jobba med att lyfta plank och brädor. Sen ska vi äta gott och umgås. Och ta det som det kommer.
Nu är det dags för lite tacksägelsefrukost. Jag ger Gud äran idag.

Tycker att det här bibelordet passar idag:
”Det är gott att tacka Herren och att lovsjunga Ditt namn, Du den Högste, att på morgonen förkunna Din nåd och om natten Din trofasthet”
Här följer länken till bibeln Psaltaren 92:2-3 den öppnas i ett nytt fönster:
http://bible.com/1223/psa.92.2-3.SFB15

Ha en fin dag allihopa! 🙂