Etikettarkiv: Funderingar

Ser du Lejonet inom mig?

Idag var det utbildning i konsten att ha flerspråkighet på förskolan. Korvstoppning och chokladmuffins.
Och mitt i alla tips och idéer på pedagogik och metodik så säger hon som föreläste, som för övrigt måste åka snabbt med flyget så dagen blev något kortare, att barn lätt tappar sitt språk. Blir tysta. Länge. Månader. Särskilt om de är i åldern 18-36 månader.

Jag har sett nyanlända barn i 4års åldern som är tysta på förskolan men pratar hur bra som helst med sin förälder på sitt modersmål. Anledningen till att de gör det kan vara olika. Idag handlade det om barn som bytt kultur. Flyttat till ett nytt land, men så säger hon så här:

”De hör/samlar på sig ord innan de kan börja prata och interagera, och vara sociala med andra på det nya språket. Ett barn typ 5åring kan egentligen nånstans mellan 8 – 10000 ord.
Men… De blir först hörare och sen görare Inga barn kan bli görare på en gång. Alla är först hörare. Och en del av dem blir helt tysta en lång period.”

Och jag förstod att man kan inte tvinga någon att börja prata.

Då klack det till i mig. Det är ju precis det som står i bibeln. Vi ska bli som barn för att komma oss in i Guds Rike och sen får vi uppmaningen att inte bara vara ordets hörare utan också dess görare. Men hur i friden ska det gå till om vi inte växer till i tron?

Vi behöver få samla på oss trons språk och kultur liksom det nyanlända barnet samlar ord och kultur och allt vad det nya livet i det nya landet innebär.

Sen visade hon en bild:
katt spegel
Den här bilden googlade jag fram.  Det är precis den hon visade. Verkar som att många använt den så då gör jag också det. (Snart går det inte veta var den egentliga källan är eftersom nätet är så stort).

Men den här bilden säger också nånting om tron. Vem ser jag när jag tittar i spegeln? Idag på utbildningen handlade det om barnet i en ny kultur och barnets självförtroende/självkänsla.

Jag tänker att Gud bor ju i mig, men syns det? Vad ser du när du ser mig? När du träffar mig? Syns den kultur jag fått med mig från barnatron, från söndagsskolan eller från senaste gudstjänsten och mötet med Gud som jag nyss haft? Syns det hur stark Guds Ande är som bor i mig? Fast jag känner mig så liten som en enkel bondkatt.

Här följer Länk till bibeln Jakobs brev 1:22-25:
Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva. Om någon är ordets hörare men inte dess görare liknar han en man som ser sitt ansikte i en spegel. När han har sett sig själv och gått sin väg glömmer han genast hur han såg ut. Den som däremot blickar in i frihetens fullkomliga lag och blir kvar i den, inte som en glömsk hörare utan som en verklig görare, han blir salig i det han gör.

Om min chef mot förmodan skulle läsa detta så undrar hon väl vad jag antecknat idag. Hon kan få se mina anteckningar. Det här är mina tankar som fått fritt spelrum sen jag kom hem.

…Och ibland undrar jag var all min poesi tar vägen. Finns inte riktigt nåt ”flow” just nu för det. Men det kanske kommer.

Tills vi ses ♥

Behövs inget annat

FB_IMG_1469022077065
Öva på att vila.
Vid tvivel – vila.
Vid ilska – vila.
Vid trötthet – vila.
Vid stress – vila.
och när du vilar – be.

Be ständigt, eller hur? Inget annat behövs. Känner jag. Det räcker. Det är nog. Livspusslet lägger sig självt. Glädje och tacksamhet snarare än misströstan. Och en grej som jag önskat i bön till Jesus kan bli så mycket mer än vad jag hoppats. Okej, ibland misströstar jag och modet är i botten iallafall. Det vet ni som läser här. Men överlag så är jag glad och lycklig fastän jag har ont.

När jag för ett och ett halvt år sen hamnade i rullarna som heltidssjukskriven så fick jag erbjudanden om olika tekniker för min vila och träning. Men tänkte att : Äsch, jag ger Jesus en extra chans. Han fick lite mer tid med mig och jag satsade på korta bibelläsningsplaner. Morgonbön och aftonbön hade jag väl förut också. Men kanske inte varje dag. Och nu gjorde jag både det och dessutom la jag till en lunchandakt i min ensamhet.

Nu kan jag inte vara utan det. Och det bästa är att jag inte behöver åbäka mig. Varken kroppsligt eller själsligt. Jag kan ”bara vara”. Varsomhelst och närsomhelst. Så kan jag bara prata med Honom. Nej inte mitt i arbetet i barngruppen på förskolan förstås, men nästan. Jag har provat att be medan jag gör något annat än pausar också. På promenaden. I skidspåret och simhallen. Det är svårare om jag drar gummiband eller lyfter hantlar för då måste jag räkna så jag inte tränar för länge. Vid hushållsarbete passar det också att be.

Det ger en sådan välsignelse och glädje över dagarna. Saker faller på plats lättare även om jag måste tampas med sjukvård och annat vardags-strul.
Jag provade att vara tacksam för det lilla och ge Gud äran. Det visade sig vara ett vinnande koncept.
Det sägs att kärlek är det enda som blir mer av ju mer man ger. Men jag lägger till att både tacksamhet och glädje och framför allt vänskap växer om jag ger det mer utrymme. Jesus är min vän.

♫ Fröjd i Herren är min starkhet. För… Han är min sång och min glädje. ♫

Så till bilden ovan skulle jag kunna tillägga… ”dansa och lovsjung”… plus detta:
När du är glad – be, dansa och lovsjung!
När du är lycklig – be, dansa och lovsjung!
När du är ledsen – be, dansa och lovsjung!

Läs gärna dessa verser i Bibeln
1 Thess 5:17
Ef 6:18

…och om vi vacklar när oron tar över?

IMG_20160611_135614

Inte klokt egentligen. Här sitter jag. Lycklig. Men full av smärta. Ändå är den smärta jag känner säkert inget mot vad de upplever som verkligen vill fly jordelivet.

Frågor finns det gott om. Vad är det som gör att vi inte vill vara kvar med familj och vänner? Vad eller vem är det som får våra själar och hjärtan att bli sjuka och att bara se svart på allt?
Vem har sagt att det måste vara så här?
Hur kan vi göra så att varandras själar och hjärtan mår bra?
Varför är livet mig så kärt att just jag står ut med smärtan? Värken som gav den ångest som höll på att driva mig över gränsen. Vad hindrade just mig?

Vi säger att samhället misslyckats när en människa låter sig passera gränsen. Vi skyller på samhället. Men är det samhället det beror på? Är inte samhället du och jag tillsammans? Varför ser vi inte signalerna? Varför blir människor ensamma med sina tankar? Eller, varför vill människor bli ensamma med sina tankar? Varför är vi så hårt pressade? Är det samhället som pressar oss eller är det vi själva?

Vi vet nog varför. Eller. Vi tror att vi vet. Men tvivlar ändå. Varför når vi inte in till dem? Varför räcker inte den kärlek vi visar dem? Vart tog kärleken vägen? Vart tog respekten för livet vägen? När till och med små barn är totalt respektlösa och hänsynslöst grymma mot varandra och andra.

Vi försöker lära dem värdegrunden. Vilken värdegrund? Den är bottenlös. Den enda grunden jag känner till är Jesus Kristus och det Bibeln uppmanar oss till:
Att älska varandra hängivet. (Första Petrus brev 4:8)
Smaka på det. Hängivet. Då finns inte utrymme för småaktighet och vita lögner. Utestängande eller förakt. Mobbing.

Enligt Kristi och Bibelns värdegrund är alla lika mycket värda. Oavsett allting. Ras, religion, sexuell läggning, och så vidare.
Tänk om vi kunde se på varandra med de ögonen. Med Guds kravlösa kärlek. Med Jesu kärlek.
Tänk om jag kunde. Mitt i all min smärta och fysiska begränsning. Älska hängivet. Oavsett.
Men jag är inte fullkomlig. Inte syndfri. Jag är säkert dryg i någons ögon. Jag är säkert ämne för samtal. Hur ska jag kunna älska hängivet? Vems märke bär jag? Guds, eller?

Vi som är medlemmar i en kyrka…. ibland tvivlar jag på att kyrkan kan hjälpa. Det tog mig nästan ett halvt liv att inse och faktiskt förstå att det finns alla typer av människor i alla sammanhang. I kyrkan också. Finns så mycket hyckleri, avund, girighet och kärlekslöshet. Både utanför och i kyrkan. Och det är oftast inte aktivt kyrkfolk som kommit till mig och gett mig det bästa stödet i mina djupaste dalar. Med blommor och gemenskap. Eller visat mig medlidande.

Må Gud förlåta mig som jag förlåter andra. Och må jag ha det inflytandet på någon att göra sinnesändring till att kunna se livets ljus. Istället för att vilja gå över gränsen. Må jag göra skillnad i den här mörka världen. Må jag kunna sprida glädje och hopp trots min egna ångest och smärta. Må tro, hopp och kärlek lysa. Oavsett. Och Gud hjälpe oss alla att tyda signalerna när något är på tok för någon medvandrare. Må vi orka bry oss om varann. Och må vi våga fråga.

Det här är ett av mina absoluta favoriter ur Bibeln. I första Korinthierbrevet 13. Vägen framför andra: Kärleken!
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Och en sångtext av erik tilling:
Håll ut, min vän, vi går tillsammans, vägen vidare är inte rak, vår trogne Gud har alltid vandrat före och han leder oss än en gång
Håll ut min vän vi kan gå tillsammans, och om vår börda blir oss för stor då finns vi här och hjälper varandra i guds namn i guds nåd
Håll ut min vän vår gud är med oss, dag för dag bär han oss genom allt, vår förtröstan varje morgon, bär vår börda varje natt
Håll ut min vän, Håll ut min vän
och om vi vacklar när oron tar över, stormen tilltar alltmer det blåser hårt, lyfter vi vår blick till dig som skapat haven, som med ditt ord stillar stormens våg
han är vår trygghet hjälp i nöden han är vårt mod han i mörkrets dal och på vår vandring han är vår herde och han vakar över oss varje stund
Håll ut min vän vår gud är med oss, dag för dag bär han oss genom allt vår förtröstan varje morgon, bär vår börda varje natt
Håll ut min vän ❤

https://open.spotify.com/track/1PCEGw4Kx0OrXcYKtD57qd

Vad har du mellan brösten?

Jag har ett kors mellan brösten
undra om det märks på rösten
Vem ser den himmelska trösten
som ger vår istället för hösten
20160413_153346_mellan brösten
Hur ska hjärtans värme bli synligt
på jorden där allt är så kyligt
Vissa dagar är allt för fredagsmysigt
chips och dipp och massa dylikt

Borde alla göra mera
och involvera flera
Men fastän jag är en sjuk en
Nog kan jag ställa nåt på duken

Med så få strängar på min lyra
Har jag energi över för fyra
När dagarna blivit för dryga
bönerna med sången flyga

Den balansgången gör mig tveksam
att vara för mycket arbetsam
Och på känslor väldigt vaksam
i nuet är jag ändå tacksam

Vill ju inte hamna där igen
Med Inge Ork och Ånge Sten
För vissa dagar snabbt jag ila
behöver sedan mycket vila

Och går till Kyrkan
för att hämta styrkan
Lovad vare Herran
som tar hela Kärran

Peppar peppar

vi klarade oss över
påsklovet trots allt
några dar i Paradiset
tillsammans med Skotrar och Rödingar
och sen
nu sitter vi här
som gjutna i tv-soffan
ligger som sillar
medan fisken simmar i akvariet
och mänskor Flyr i planetariet
medan snögloppet pågår
lapphandskarna faller
det vita täcket dras undan
med värkande mage och febrig panna
när ska allting stanna
och Gud sända Manna

Ny syn – en pilgrims kamp

Idag känns helt okej! Vaknade skönt vid 8.30. En trea på ont-skalan. Så jag har sovit länge, eftersom jag somnade i M:s säng vid elva. Visserligen vaknade jag till vid ett av att någon med hemligt nummer ringde på min mobil. Men jag gick bara ner till min egen säng då. Pratade med C som fortfarande var vaken och somnade sen igen. Skönt.

I en av veckans DAGEN-tidningar fanns att läsa ett uppslag av en författare (Gabriella Mellergårdh) som skrivit i böckerna ”Pilgrimsträdgård” och ”Pilgrimsträdgård flyttar in” om pilgrimmens sju ledord och jämfört det med uteträdgård och innemiljö.

FRIHET
Himmel och Hav! Vad är frihet för mig? Att möblera om? Måla? Sjunga? Vara kreativ? Promenera?

BEKYMMERSLÖSHET
Ute: Hängmattan. Inne: hänga av sig oron som man hänger av sig jackan i hallen.

DELANDE
Tid för varandra. Vi behöver varann för att må bra. Här odlar, skördar och äter vi tillsammans.

ENKELHET
Ägande skapar stress. Ju fler prylar desto mer bekymmer. Det allra bästa är gratis. Ute: Perenner. Inne: Badrummet; avklätt o enkelt. Där blir vi (kanske) vän med oss själva.

TYSTNAD
massiv ljudmassa skapar stress. Ute: Gröna rum. Inne: avskildhet, ex läshörna med en filt och ett ljus.

LÅNGSAMHET
Allt snabbt prisas idag: bredbandet, telefonkön, träning, bantning, fynd på nätet etc Men varför har vi egentligen bråttom? Ute: behöver egentligen inte vara större än kryddodlingen i köksfönstret. Även det påminner oss om att allting har sin tid. Inne: Sovrummet; TV, facebook och mejl kan vi väl kolla på någon annanstans i huset och inte i sovrummet.

ANDLIGHET
Sammanfattar allt vad pilgrimsliv och pilgrimsträdgård handlar om. Ute: blommar rött och vitt; symbol för liv, kärlek och renhet. Inne: Tvättstugan; platsen där smutsigt blir rent, illaluktande blir väldoftande.

Är det inte det jag hållit på med alltjämt hittills? Att hitta balans i livet och motvikt till vardagens tyngande ok. Och skapa gröna oaser för själen.

Och…
Vad var det jag sa i december? Jo: ”Jag är inte deprimerad. Jag har bara ont överallt.” Men depression är så mycket mer än fällda tårar. Det är också hur jag ser på mig själv. Hur såg jag på mig när jag hade som ondast? Jo, som misslyckad och oduglig till flera uppgifter, eftersom smärtan på grund av min överrörlighet begränsar mig, i nuet och i drömmen om vad jag skulle velat bli.

Jag har följt mediaströmmen och andra landstingsexperters råd och kämpat med att bli stabil i både kropp och sinne med hjälp av kroppslig och mental träning och specialdiet för att känna mig frisk och stark, och för att få upp ögonen för vem jag är och vad jag duger till. Visste jag inte det innan? Det verkar helt koko! Det måste jag väl vetat. Det är ju jag. Som det alltid varit i 45 år. Men, det är som att livet formar om mig, förfinar och förädlar min dröm nu. Eller rättare sagt: tar mig tillbaka, fastän framåt.

Jag söker Herren. Ibland flera gånger om dan och…
helt plötsligt, efter flera månader, går det upp för mig… Varför kämpa? Jag har det ju redan. Egentligen. Tryggheten, friden och kärleken. I familjen, vännerna och Kristus. Behöver jag då fler kurser i balans, återhämtning, medveten närvaro och kontemplation? Är det så viktigt vad jag äter? Och måste jag verkligen träna?

Lugnet lägrar sig
hänger upp oron på en krok
strövar fritt i det gröna
samlar ihop resterna
av forna drömmar
kliver upp på bommen
händerna rakt åt sidorna
min kropp avbildar ett kors
under mig är nådens famn
branta stup och djupa vatten
sträcker mig framåt
långsamt
steg för steg
korset bär
ger balans
inte enkelt och bekymmerslöst
men tryggt och hoppfullt
jag hör fåglarnas silverklara vårsång
som änglaröster i en mäktig kör
delad vänskap med tunn hud
tystnad, balans och frihet
i andlighetens gröna rum

Länk till Bibeln.se Ordspråksboken 3
…Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta,
förlita dig inte på ditt förstånd.
Tänk på Honom var du än går, så ska Han göra dina stigar jämna.
Håll dig inte själv för vis, frukta Herren och fly det onda
Det ska ge hälsa åt din kropp, ny styrka åt alla dess ben…

Jämmer och elände

Nytt skov. Verkar det som. Känns som jag är manglad och sen nertryckt i en myrstack. Vem är det som klöser mig? Och värktabletterna jag stoppat i mig – vart tog de vägen? Till vilken nytta? Och Varför då?
Jag tänkte mig att det skulle bli bättre av att gå sjukskriven. Där trodde jag fel. De här skoven kommer i alla fall. Såna här dar går det inte göra nånting annat än att bara hålla igång. Lunchvilan var en plåga. Så jag gick en promenad. För att bli kvitt myrorna och barren.

Nu är det lite mer än fyra månader sen jag i ren ångest drog nödbromsen. För att jag trodde att jag skulle gå i väggen alldeles för hårt. Att jobba heltid och ha ett träningstvång gick inte ihop. Sjukskrivningspapperen har gått på löpande band sen dess. Jag har tinnitus, migrän, IBS och B12 brist. Jag har symtom som liknar fibromyalgi och ME och i de senaste sjukskrivningsintygen skrev doktorn ”…Även medicinsk bedömning avs ev bindvävssjukdom” ”…kontakter skall upprättas bl a med genetiska institutionen i Umeå utifrån misstanken på Ehler-Danlos syndrom och vidare handläggning.” Men. De gör inte de där bindvävstesterna i Umeå längre så det blir att besöka flera specialister istället.

Där är jag nu. Vidare handläggning. Magen är bättre efter den FODMAPs-diet jag fått tips av från dietisten. Men jag har just nu mer ont i hela kroppen. I alla leder. Jag måste träna, fast jag egentligen inte orkar, med en slags balansgång som inte är av denna världen. Inte för mycket och inte för lite. Lagom är bäst. Men vad är lagom?

Jag ska göra ett ”noggrant status avseende din ledrörlighet” hos sjukgymnasten. Det gruvar jag för. Jag vet hur ont det gör att testa gränserna. Jag har inte fattat förrän nu att det jag upplevde redan som 10-15-åring kan vara samma sak som jag fortfarande kämpar med. Eller mot. Beror på hur jag tänker.

Jag försöker tänka att andra har det värre. Att Gud måste ta hand om dem före mig. Att jag har det bra. En underbar familj. Flera riktiga vänner. Jag har en doktor som bara läste mina journaler och ville göra en vidare utredning. Jag behövde inte predika för honom som för de tidigare läkare jag träffat som sett ut som levande frågetecken när jag frågat om allt det jag känner och alla de symtom jag har kan heta något gemensamt.

Jag kan fortfarande gå, åka skidor och sjunga. Men inte så lång tid. Och om jag inte hade tron på Jesus att luta mig mot så hade det varit värre. Gud är god men livet är inte rättvist.
Jag försöker göra roliga saker. Bara vara där jag finner ro och kraft. Och ibland lyckas jag. Ibland. Då är dagen ett mirakel och glädjen stor. Jag vet. Att det finns där. Men just idag syns det lite dåligt.

Kram på er

Vilka är då min tids avgudar?

Redan innan jag publicerat förra inlägget så frågade jag mig vad det var som drog mig bort från det där underbara jag flera gånger fått uppleva när jag stått i Guds närhet.

Det finns mycket i samhället idag som vill få mig att vända mitt fokus bort från detta första bud. (Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.) Jag har känt att de här sakerna kan få mig att tappa kontakten med himmelens Gud:

*att fastna i sociala medier och spel, för mycket tv-tittande m.m. (jag behöver tystnad och ensamhet med Gud. Jag vill umgås med Honom.)
*för lite vila
*slarv med mat och motion (jag är ju en skapelse och ett Herrens tempel som behöver vårdas och underhållas)
*Att vänsterprassla med andra livssyner…

Här är ett exempel:
Jag har för flera år sedan kommit i kontakt med yoga genom sjukvården. Jag var skeptiskt lagd redan då till detta och är det fortfarande.
Jag gjorde övningarna jag fick av sjukgymnasten och viskade ”Jesus” på varje in och utandning för jag ville inte att någonting annat skulle bo i min själ.
Min sjukgymnast sa ungefär: ”Jag har aldrig varit med om att någon tillfrisknat så snabbt” och ”…gjort så snabb förbättring”
Jag tackade Jesus.

Det var en intressant diskussion om detta i tidningen DAGEN den 6/8 och 8/8 2014.
”Mindfulness – nyttigt eller farligt?”
klicka här så kommer du att länkas till tidningens inlägg

Andra viktiga parametrar i titelfrågan:
*Förtal, för mycket prat om personer som inte finns i samma rum.
*När det inte blir någon luft i veckoplaneringen och arbetet tenderar att vara viktigast. Så att familj, vänner och jag själv blir lidande.
*Respektlöshet emot olikheter

Vi hade en diskussion på jobbet idag angående fördomar mot olikheter, och efter den så känner jag bara:
I Guds skapelse får ALLA plats.
Samhället, människorna och, ja, vi alla behöver Guds gränsöverskridande kärlek.
Allas lika värde innebär inte bara att tolerera utan också att INKLUDERA varandra.
Att gilla olika och tycka det är vackert är inte lätt men något att verkligen kämpa för på jorden.

Dagentidningen som kom idag hade denna artikel ”Gillar vi verkligen så olika?” Magnus Sundell om skillnaden mellan att tolerera och inkludera. Klicka här för att läsa artikeln.

Alltså blir det dessa punkter också svaret på min titelfråga:
*utesluta
*mobba/kränka
*att någon inte får nödvändig information. Alltså frysa ut.

Det var mina 10 punkter som jag tycker drar mig bort från Gud och Hans härlighet.

Här är Bibelns bud från 2 Mosebok 20:1-20 som är tänkt till en hjälp för oss att vara nära Gud:
1. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.
2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.
3. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.
4. Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.
5. Du skall inte dräpa.
6. Du skall inte begå äktenskapsbrott.
7. Du skall inte stjäla.
8. Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
9. Du skall inte ha begär till din nästas hus.
10.Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller hans tjänare eller hans tjänarinna, inte heller hans oxe eller hans åsna, eller något annat som tillhör honom.

Och här är det elfte budet som Jesus gett oss:
Galaterbrevet 5:13-15
11. Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: Du skall älska din nästa som dig själv.

”Då gör ni rätt” står det på ett annat ställe i Jakobs brev 2:8 i bibeln om detta budet.

Att göra rätt, och slappna av i det, är inte lätt. Men jag mår bra av det. Och målet för min strävan är himlen och jag vill gå vidare på den vägen.

Och, mina vänner,
Glöm inte bort att änglarna finns 0:)

Det måste finnas en anledning till att första budet är …

Jo, hej!
ni som följer mig vet att jag började på GT (Bibelns Gamla Testamentet) nångång mars/april 2013.

Det vanliga är att jag Läser några kapitel till morgongröten vid frukosten. Ibland läser jag flera kapitel. Ibland läser jag ett. Ibland läser jag inget. Men… jag har märkt en sak: Läsandet förgyller min dag. Med glädje och förundran över Israels folk och dessa männniskors kamp och tro som jag läser om. Och min korta morgonbön om att Herren ska välsigna min tid och min kraft den dagen har jag fått bönesvar på. Flera gånger. Om och om igen. Inga stenar, inget mantrande – bara läsa lite och sedan prisa och tillbe Abrahams och Isaks Gud, min räddare, på mitt eget språk eller det som Han gett mig i gåva.

Jag har ingen tidigare erfarenhet av bibelstudier förutom söndagsskolan, en hel radda predikningar och att jag på eget initiativ läst GT tidigare och då har jag upptäckt att De furstar som ”Gjorde vad rätt var i Herrens ögon” dem gick det bra för och de regerade längre än de kungar och regenter som inte var aktivt troende.

Jag läser Bibel 2000 och korsläser i min gamla översättning från 81, översättningen från 1917 och den som kallas Svenska Folkbibeln.
Vissa verser ser lite olika ut. Jag har laddat ner de här översättningarna i min bibelapp på telefonen så jag kommer åt dem vart jag vill, men…
Jag föredrar att läsa i boken. Där kan jag stryka under och lägga i bokmärken på gammaldags vis. (Stryka under och göra bokmärken kan jag i appen också – om jag har uppkoppling.) Känns bättre för huvet och ögonen också att läsa bokvarianten.

Jo, jag tänkte på några saker nu när jag passerat Gamla Testamentet och är på väg genom Apokryferna…

Det måste finnas en anledning till att första budet är …
Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig (2 Mos 20)
För genom hela GT går det en skarp linje vid det första budet. Så länge folket höll sig till troget till Herren utan att vika av till andra folks religioner och trosbekännelser så rönte de stora framgångar men så fort de övergav sina fäders Gud, Abrahams och Isaks gud, eller vände sig mot någon av grannfolkens gudar så led de stora eller mycket stora nederlag.

De följande buden verkar Gud ha något större tolerans med eftersom jag läser om både krig, mord, rövarstråt och diverse äktenskapsbrott som sonats, men nåde den som inte höll det första budet. Från den tog Gud all sin välsignelse tillbaka. Det kan verka hotfullt. Men Gud hotar ingen. När folket lämnar Honom för att tillbe andra gudar verkar han bara lämna sitt folk. Eller rättare sagt – Han står kvar! Han tvingar sig inte på och när folket lämnar Honom så blir de utan Hans välsignelse.
Och när de vänder tillbaka till Honom så ger han upprättelse och folket får tillbaka välsignelsen. Så det går en röd tråd av nåd och kärlek genom GT – som jag ser det.

Och Hela den här resan genom GT har det blivit så att jag inte kan låta bli att samtala med Honom om lite vardagliga saker. Och om jag skulle vara för stressad några dagar och inte hinna med ett enskilt samtal med Honom som blivit min Gud så längtar jag dit. Det är nångting där som ger kraft och glädje och jag vill bara fortsätta prisa Honom.