Etikettarkiv: Höst

I takt med att löven börjar gulna

Det började i takt med att bären började mogna. Och i takt med att löven börjar gulna har intensiteten stigit. Hösten. En oemotståndligt vacker årstid. Klar kall luft och Guds enastående färgpalett. Vem kunde tro att den också för med sig en smärta som söver. Nu har jag sådär ont igen så att musklerna vibrerar. Det liksom durrar i ben och armar. Tackolov har jag sluppit den värsta huvudvärken på senaste två månaderna. Kanske för att jag fick en ny medicin att ha som ”sommarjobb”, som läkaren kallade det. Funkar i alla fall bra tydligen.

Grannen går omkring med skottkärra och spade, men det enda jag orkat krama ur mig (efter jobbet) är att fylla ett par två liters glasslådor med hallon från egen trädgård. Och laga mig god mat, som tröst. Resten av energin rinner ut på jobbet. Min rabatt är helt övervuxen av Tusensköna. Den är nästan vacker i sin busighet.

Före denna dal av grämelse och smärta så hade vi som familj, tillsammans med släkten, ett soligt semesterfyllt sommarprojekt:
pixlr_20160825192935997[1]
Det var härligt att se hur huset liksom växte upp. Med risk för att låta väldigt ofeministiskt och totalt antijämställt genusfixerad så var det så att jag skötte markservice medan karlarna skötte byggandet. Lunch ute vid grillen, och middag inne i fyra veckor. Det sparade disk och så fick vi maxa utevistelsen. Passade mig utmärkt eftersom mitt sjuka liv liksom tvingar mig i en fåra av omsorg och omtanke både om mig själv och andra. För hur ska en man kunna arbeta om han inte får mat i magen? Och hur ska jag kunna ha semester utan att kunna gå en promenad med stavarna eller sitta och läsa bok i solen utanför köket?
Och som jag brukar säga till mina kollegor: ”Jag har mina dagar” (när jag inte orkar så mycket och mest sitter eller ligger) även när det är semester.
Men det mest fantastiska var att Gud höll undan regnet tills taket låg på plats. Måltiderna var fyllda av skratt och diskussioner om hur nästa planka skulle upp. De värsta åskmolnen tog andra vägar och solen sken även vid kvällsdoppen. Det var helt enkelt en underbar semester.

Håll ut, min vän, vi går tillsammans,
vägen vidare är inte rak,
vår trogne Gud har alltid vandrat före och han leder oss än en gång
Håll ut min vän vi kan gå tillsammans, och om vår börda blir oss för stor
då finns vi här och hjälper varandra i Guds namn i Guds nåd

Håll ut min vän vår Gud är med oss, dag för dag bär han oss genom allt, vår förtröstan varje morgon, bär vår börda varje natt
Håll ut min vän, Håll ut min vän

och om vi vacklar när oron tar över, stormen tilltar alltmer det blåser hårt,
lyfter vi vår blick till Dig som skapat haven, som med Ditt ord stillar stormens våg
Han är vår trygghet, hjälp i nöden. Han är vårt mod i mörkrets dal och på vår vandring Han är vår herde och Han vakar över oss varje stund.

Håll ut min vän vår Gud är med oss,
dag för dag bär Han oss
genom allt vår förtröstan varje morgon,
bär vår börda varje natt
Håll ut min vän ❤

https://open.spotify.com/track/1PCEGw4Kx0OrXcYKtD57qd

Dansar med skogens röst

Tar några djupa Ande-tag
lyssnar till Skaparens skogsmusik
medan igelkottarna kryper in under löven

Lämnar ryggsäcken en bit bort
borstar bort några dammiga tankar

Höstljuset får liv i en solgul storm
pejlar in Den Stora Rösten
fyller mitt inre rum
med gudomlig energi

Anden skapar så med löven
en vaggvisedans för igelkottarna
medan sången av Rösten ljuder i trädkronorna

Ett grenverks fullkomliga kaos
i rasande kamp mot årsvarvens gång
ödmjukt böjande sina huvuden
i en tillsammans-dans

Och jag förloras i Ande-tagen
helt och hållet såld
i det solgula ljuset
i total tillit till Gud
att föra denna glädjestormande dans
När igelkottarnas värld
är i höstlikt mörker på väg
mot slutet

Välkommen vardag!

W A Mozart

Förväntansfullt gick barnen till skolan. Glada. Det gjorde mamman glad. Välkommen vardag! Skriver Coop på sitt reklamblad. Men för den som hellre skulle haft semester nu när bär-insamlingen just börjat då? Det är ju så härligt med bär. Hallon och vinbär. Mums! Och potatis och morötter. Nej, nu ska vi ha lunchlådor att längta till. Varför har man semester? För att åka runt på äventyr? För att laddda energi för en ny kall mörk vinter? Varför tog jag inte semestern nu istället? Fast man vill ju ha semester med övriga familjen. Att börja jobba igen blev ett enda stort blodsockerfall. Att man aldrig lär sig. Med godsakerna. Lunchen får bli min microsemester. Fast lunchrummet mest påmminner om ett långdraget flygplanslyft. Vi kommer aldrig upp i höjd bara. Jag längtar hellre till annat…. ska bekanta mig mer med den här mannen: Mozart. Och njuta av musiken. Och glömma det som gör ont…

Månen är nästan full
som vore den av guld
himmelen är vackert blå
som unga älskande två

Sommaren är nästan slut
skolan börjar resolut
konkurrerar med bär och kött
tills modern ser rött

Natten blir alldeles svart
stjärndroppar lyser likt Mozart
bären smälter i grytan glad
och vips har vi marmelad

Drömmar och längtan är gott
en lysande låga; ett fjärran slott
som tålamodsbygge för egots själ
när lidandets kalk blir läppars befäl

En Tacksägelsedag

I almanackan en dag
likamed hjärtefröjd och sinnesro
jämnmod och tomtebolycka
Men min dag
är full av prövat tålamod
rastlöshet och konflikter

är jag tacksam för det?
Känns inte så.
är tacksamhet och tacksägelse synonymt?
Nja, inte riktigt.

Jag har ingen kalkon
inga dyra presenter
bara mig själv
och min lovsång

Så…..
Ett försök till vilodag
och ett lovets offer;

längst inne en djup glädje
över kärlek, vänskap, enhet och kraft
att Gud gav mig livet och möjligheterna
över förmågan att kunna läsa,
njuta av kladdkakor,
gåvan att musicera,
gå raska promenader,
andas och känna
doften av min man
och mina barns närhet

det må snöa
det må regna
eller solen skina
jag har ändå
bara denna
lovsång på mina läppar
endast detta
lovkväde på min tunga:
Mig själv till Gud

Rallarros

Som torka i fåran

Det är som torka i fåran
det rinner lite trögt
sporadiskt och ansträngt
fast regnet öser ner

Solen orkar inte riktigt
den lyser lite klent
strålar tunt och skirt
fast himmelen är blå

Vad klarar en själsvinds vilja?
Hur ska den slå sin virvel?
Till vem ska böneljuden nå?
Varför är också en didaktisk fråga!

Mitt i höstens virvlande storm
böneljuden åker runt och upp som löven
Mitt i mörkrets framåtmarsch
tränger sig ljuset ner över jorden
i guldgult och blodrött
som korsets fot
för var och en som trött
längtar efter bot