Etikettarkiv: Kvällstankar

Lucka femton 2016

Tjenare, hejsan, frid!

Undrar varför jag gav mig in på det här med kalender egentligen. Börjar kännas lite onödigt jobbigt. Men sagt är sagt. Och nää, jag har inte sett adventskalendern på tv. Inte heller står jag och bakar och lagar mat varje kväll. Jag hänger i soffan rätt mycket. Adventsfrid kallar jag det. Sen kommer julefrid. Läsa lite bok, se lite tv-serier, spela lite spel, vara moster å mamma å diverse roller, skriva lite, ta en promenad, sjunga lite å LEVA!

Ha det fint! Kram

Lucka tio 2016

I veckan har jag nördat ner mig i Alfred Nobel. Inte visste jag att han var så poetisk. Har mersom bara tänkt på honom som den där dynamitgubben som hittade på ett pris.
Jag hittade några av hans rader som jag delar här…

120px-NobelP2_bildAlfred Nobel, 1833-1896

Ur Canto av Alfred Nobel:

The wintry frost, although it spares no flower,
Yet spares their seed to grace a future spring;
Though Vice may harden into Callousness
It cannot drain all feeling from the breast.
It lays there dormant, but with proper culture,
Methinks the seed may bloom a second time.
That seed is Poesy

The morning breeze which gently fans my face
Rippling the waters, wakes a gushing sound
Whose mystic music seems to Fancy’s ear
A hallelujah from the angels’ choir.

Ur Night-thoughts av Alfred Nobel

The virgin world, now ready for the seed
Which she receives from God, begins to breed,
And living beings, starting as from naught,
Proclaim the presence of creative thought.

Thus far ‘tis wonderful, but uncombined
Chaotic matter cannot be defined,
A dust impalpable, unseen, unknown,
Yet out of such the Universe is grown!
It triumphs now, the Principle of light
O’er death and chaos in their endless strife;
But times will be when planets, ours as well,
Ring with the echoes of Creation’s knell,
When reeking suns have spent their final light
And Death triumphant lords it o’er the Night.

658px-Alfred_Nobel_young
Alfred Nobel

Igår åkte jag skidor…

…för 1a gången i vinter. För att jag fick sån lust. Sen fick jag lust att baka lussektter. Sen gjorde jag pizza till familjen. Kändes bra igår. Liksom förra dan. Men Varför hittar jag på så mycket vissa dagar?

Idag, söndag 1a advent, har jag inte bara träningsvärk i ljumskarna. Frossan får mig att hoppa i soffan. Musklerna krampar i nacken. Känns som kroppen ska slitas i stycken. Från Topp till tå. Skakar av smärta.
Typiskt mig att dessutom ha friskanmält mig inför i morgon. Fy va plågsamt att tänka på.

Några positiva:
1 Min man älskar mig
2 Pratstund med Jesus
3 Barnen är glada
4 Promenad i vackert väder
5 Adventsljusen lyser upp i mörkret
6 Och änglarna
7 och julmusiken

Ha en mysig advent
Hälsningar från lilla mej

Men jag vill leva – inte jobba

Sjukgymnasten i morse,
efter 45 minuters promenad
i mörkret.
Vem lyssnar, vem läser?
Jag vet inte.
Men jag har ont
ett sågblad i pannan

dag och natt, 24/7,
Men jag vill leva – inte jobba.
Jag kämpar för att inte ha ont.
Det hjälper inte.
Jag vill betyda något för mina barn.

Inga piller hjälper heller.
Har försökt acceptera.
Inte så himla lätt faktiskt
att vara lugn och pedagogisk
när smärtan pulserar.

Var kommer orken fram?
vilka situationer?
När vässas sågbladet?
Men jag har då inte feber.
Ingen hosta.
Inte ens lite snuva.
Bara ont!

On och off – i min värld

Har tydligen varit helt ”off ” några dagar eftersom jag idag fattade att några av Miriams klasskompisar sålt kryddor (till förmån för klasskassan) sen i måndags och jag fick igång det där först idag. Off – pga att jag varit helt slutkörd efter att i ett par veckor ha bitit ihop några arbetsdagar och en onsdag denna veckan som knäckte mig totalt. Jobb. Avstämningsmöte med försäkringskassa, arbetsgivare, fack och läkare. Ett bra möte, men såå trött jag blev.

Den dan började med migräntabletter kl 5 på morron. Huvudvärken gav med sig några timmar och kom sen tillbaka på eftermiddan. Bet ihop och gjorde saker efter jobbet som andra kanske kunnat göra istället, typ städa toaletterna på Filadelfia, men man vill ju inte verka lat. Sen var det föräldramöte den kvällen. Luften gick helt ur mig. Hade som tandvärk i bena och som ett sågblad i pannan. Helt matt av att gå upp på övervåningen eller bara stå och borsta tänderna. Läge att vara hemma när nästa morgon började likadant.

Ibland kan en reflektion ge mig lite distans till det som händer.
Jag har kanske bitit ihop lite för ofta senaste veckorna. Tänkt att jag har en bättre period. Nacken tål mer. Jag klarar fler och längre träningspass. On-läge lite för länge? Kändes likadant efter förra arbetsveckan, med ”tandvärk” och ”tusen nålar”. Eller så har väderomslaget ett finger med i spelet, för i veckan har första snön kommit, och idag så tittade solen fram, efter flera veckors väntan. Äntligen!

Mår jag bättre efter att ha varit hemma två dagar?
Jag har samma sågblad innanför pannbenet, samma tandvärk i benen, samma tusen nålar i armar och ben. Men jag har iallafall haft ork att göra sånt som legat på hög några dagar. Sånt där pappers-göra och lite städning i hemmet. Pyttelite. Känns inte kul att öppna dörren när det ringer på vissa dar. Såna högar liksom. Ni vet. Eller ni kanske inte vet hur det är att inte överhuvudtaget orka mer än gå till jobbet, komma hem och – inget mer än möjligen plocka fram lite mat ur kylen att värma i micron. Och 14 dagars post ligger utspridd över köksbordet. Ibland är jag så trött så jag gråter – mitt i veckan.

Men… det var ett bra avstämningsmöte. De här personerna som försöker göra det så bra som möjligt för att jag ska kunna fortsätta jobba på förskolan, de är guld värda. Och familjen och mina bästa vänner. Jag behöver dem. För att orka kämpa. Annars hade jag inte varit där jag är idag. 75% låter inte så mycket. Det är mycket. I min värld. Och nu är det dags att fundera på hur det ska vara möjligt att öka till 100. Det finns bra förslag och jag känner mig nöjd och glad med tanken att pröva dem – i min värld…

jag prioriterar på mitt sätt
du på ditt
vi är olika
det finns en tanke med det
tillsammans
är vårt nya själv
vi behöver varandra
för att komma vidare

Kvällsgnäller ett välfärdsproblem

Och inte nog med att jag blev tvungen att slänga både en inte så gammal mascara och diverse annat smink eftersom det slagit upp nå utslag under ögonen. I veckan har jag på grund av det provat på att gå och jobba ”naken”.

Sitter och ser film i kväll och irriterar mig över att mina ögonfransar stryker i glasögonen hela tiden så jag måste tvätta dem igen. Åsså grämer jag mig lite att jag är så fåfäng att jag måste ila till apoteket och köpa dyrt smink för att det ska kännas bra att gå ut på affären.

Så nu har jag tvättat ögonfransböjartången och bytt gummipackningen i den också. Så jag kan böja bort stråna. Vill inte klippa dem.
Oh, om jag slapp glasögonen…
Men klådan släppte i alla fall. Och det röda utslaget verkar ge med sig.
Men i jämförelse med andra människors situation i världen så är det här ett välfärdsproblem som jag väl egentligen inte borde nämna.

Jag kan öppet bära kors. Jag blir inte slagen, inte förföljd, inte fängslad eller landsförvisad på grund av min personliga övertygelse. Jag behöver inte fly. Jag har förmågan att ta mig själv dit jag vill. Nej…

Jag har det oförskämt bra och tackar Gud för det. Även om kroppen skriker av smärta så kan jag lugna mina barn med: ”Jag kommer inte att försvinna eller dö – jag blir bara så fruktansvärt trött”.

♥♥♥

Ser du Lejonet inom mig?

Idag var det utbildning i konsten att ha flerspråkighet på förskolan. Korvstoppning och chokladmuffins.
Och mitt i alla tips och idéer på pedagogik och metodik så säger hon som föreläste, som för övrigt måste åka snabbt med flyget så dagen blev något kortare, att barn lätt tappar sitt språk. Blir tysta. Länge. Månader. Särskilt om de är i åldern 18-36 månader.

Jag har sett nyanlända barn i 4års åldern som är tysta på förskolan men pratar hur bra som helst med sin förälder på sitt modersmål. Anledningen till att de gör det kan vara olika. Idag handlade det om barn som bytt kultur. Flyttat till ett nytt land, men så säger hon så här:

”De hör/samlar på sig ord innan de kan börja prata och interagera, och vara sociala med andra på det nya språket. Ett barn typ 5åring kan egentligen nånstans mellan 8 – 10000 ord.
Men… De blir först hörare och sen görare Inga barn kan bli görare på en gång. Alla är först hörare. Och en del av dem blir helt tysta en lång period.”

Och jag förstod att man kan inte tvinga någon att börja prata.

Då klack det till i mig. Det är ju precis det som står i bibeln. Vi ska bli som barn för att komma oss in i Guds Rike och sen får vi uppmaningen att inte bara vara ordets hörare utan också dess görare. Men hur i friden ska det gå till om vi inte växer till i tron?

Vi behöver få samla på oss trons språk och kultur liksom det nyanlända barnet samlar ord och kultur och allt vad det nya livet i det nya landet innebär.

Sen visade hon en bild:
katt spegel
Den här bilden googlade jag fram.  Det är precis den hon visade. Verkar som att många använt den så då gör jag också det. (Snart går det inte veta var den egentliga källan är eftersom nätet är så stort).

Men den här bilden säger också nånting om tron. Vem ser jag när jag tittar i spegeln? Idag på utbildningen handlade det om barnet i en ny kultur och barnets självförtroende/självkänsla.

Jag tänker att Gud bor ju i mig, men syns det? Vad ser du när du ser mig? När du träffar mig? Syns den kultur jag fått med mig från barnatron, från söndagsskolan eller från senaste gudstjänsten och mötet med Gud som jag nyss haft? Syns det hur stark Guds Ande är som bor i mig? Fast jag känner mig så liten som en enkel bondkatt.

Här följer Länk till bibeln Jakobs brev 1:22-25:
Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva. Om någon är ordets hörare men inte dess görare liknar han en man som ser sitt ansikte i en spegel. När han har sett sig själv och gått sin väg glömmer han genast hur han såg ut. Den som däremot blickar in i frihetens fullkomliga lag och blir kvar i den, inte som en glömsk hörare utan som en verklig görare, han blir salig i det han gör.

Om min chef mot förmodan skulle läsa detta så undrar hon väl vad jag antecknat idag. Hon kan få se mina anteckningar. Det här är mina tankar som fått fritt spelrum sen jag kom hem.

…Och ibland undrar jag var all min poesi tar vägen. Finns inte riktigt nåt ”flow” just nu för det. Men det kanske kommer.

Tills vi ses ♥

Behövs inget annat

FB_IMG_1469022077065
Öva på att vila.
Vid tvivel – vila.
Vid ilska – vila.
Vid trötthet – vila.
Vid stress – vila.
och när du vilar – be.

Be ständigt, eller hur? Inget annat behövs. Känner jag. Det räcker. Det är nog. Livspusslet lägger sig självt. Glädje och tacksamhet snarare än misströstan. Och en grej som jag önskat i bön till Jesus kan bli så mycket mer än vad jag hoppats. Okej, ibland misströstar jag och modet är i botten iallafall. Det vet ni som läser här. Men överlag så är jag glad och lycklig fastän jag har ont.

När jag för ett och ett halvt år sen hamnade i rullarna som heltidssjukskriven så fick jag erbjudanden om olika tekniker för min vila och träning. Men tänkte att : Äsch, jag ger Jesus en extra chans. Han fick lite mer tid med mig och jag satsade på korta bibelläsningsplaner. Morgonbön och aftonbön hade jag väl förut också. Men kanske inte varje dag. Och nu gjorde jag både det och dessutom la jag till en lunchandakt i min ensamhet.

Nu kan jag inte vara utan det. Och det bästa är att jag inte behöver åbäka mig. Varken kroppsligt eller själsligt. Jag kan ”bara vara”. Varsomhelst och närsomhelst. Så kan jag bara prata med Honom. Nej inte mitt i arbetet i barngruppen på förskolan förstås, men nästan. Jag har provat att be medan jag gör något annat än pausar också. På promenaden. I skidspåret och simhallen. Det är svårare om jag drar gummiband eller lyfter hantlar för då måste jag räkna så jag inte tränar för länge. Vid hushållsarbete passar det också att be.

Det ger en sådan välsignelse och glädje över dagarna. Saker faller på plats lättare även om jag måste tampas med sjukvård och annat vardags-strul.
Jag provade att vara tacksam för det lilla och ge Gud äran. Det visade sig vara ett vinnande koncept.
Det sägs att kärlek är det enda som blir mer av ju mer man ger. Men jag lägger till att både tacksamhet och glädje och framför allt vänskap växer om jag ger det mer utrymme. Jesus är min vän.

♫ Fröjd i Herren är min starkhet. För… Han är min sång och min glädje. ♫

Så till bilden ovan skulle jag kunna tillägga… ”dansa och lovsjung”… plus detta:
När du är glad – be, dansa och lovsjung!
När du är lycklig – be, dansa och lovsjung!
När du är ledsen – be, dansa och lovsjung!

Läs gärna dessa verser i Bibeln
1 Thess 5:17
Ef 6:18