Etikettarkiv: Våren

Löningsdag

Joodå,
Men vilken är belöningen?
Jag försöker verkligen
Undvika att efterlikna
Väderkvarnar
Skulle bara stänga ett burklock
Axel subluxation
Och skulle bara vända mig om
Knä subluxerar
….
Fast när fjärran vita fjälltoppar landar på vårens gröna klädnad.
Och när försommarens vindstilla kvällssol brer sin guldiga mantel över lid och spegelblank sjö.
Horisonter att memorera. Sätta i bildminnet. Andlöst vackert!
….
Men hela arbetsveckan har värken suttit fast i pannbenet. Liksom i resten av mig. Som ett rostigt sågblad. Släng det i metallåtervinningen. Gör dig av med skräpet.
Tack å gonatt!

Undra om jag heter Wilma

Tänk att när jag satt på stolen bredvid spisen och stekte korv till middan så visste jag precis vad jag skulle skriva här ikväll.
Nu är det som bortblåst.
Och efter en lugn och glad dag på jobbet så kan jag inte begripa varför i all världen jag måste ta full dos värktabletter både till lunch och middag idag. Jag får sån magknip av tabletterna. Eller också var det potatisbullarna. Kan iallafall inte vara dom som gör krampen i tårna, och spasmerna, och…
Skit samma.

Byggare Bob har i alla fall hallen och bilen full med grejor till sina tre komplediga veckor i stugan som ska byggas ut. Först blanda cement och mura grund och sen får han äntligen börja skruva och spika i alla tusen plank och brädor han och barnen lyft av sågen senaste veckan. Får ha honom hemma en natt till för att brädorna var så välsignade.

Känner mig också rätt nöjd över att ha ordnat skolavslutningskläderna. Postorder är väldigt bra påhitt. Hämtade paketet idag.

När jag kom hem hade jag fått ett brev av läkaren angående ett hörseltest jag gjorde för någon vecka sen. Jag är inte så döv som jag trott så det blir ingen åtgärd. Det ska jag nog vara tacksam för. Men egentligen behöver jag nåt för öronen på jobbet. Det sa den sköterskan som gjorde förra hörseltestet på mig för några år sen. Brukar ha ett par öronproppar i fickan när jag jobbar, men hur enkelt är det att få upp ett par såna ur fickan när man med båda armarna håller ett skrikande barn.
Ja, ni hör. Hur svårt kan det va!?

Nu ska jag vara tyst. I alla fall ett tag.
God natt!

Det är afton

Fortfarande kvittrar fåglarna sitt vårliga ”Bygga-bo”
fastän cynismens frukter hänger dignande
Ingen av de andra märker
att stammen ändrat färg
att ormen lurar i bladverket
att det är Afton

För solen går inte ner – Den får frukten att mogna
och Festen kan fortsätta – som om ingenting händer
Ingen av de andra märker
att vissa frukter blivit giftiga
att Lejonet ryter
att det är Afton

Fortfarande kvittrar fåglarna sitt vårliga ”Bygga-bo”
fastän inget finns att äta – arbetar de – uthålligt och troget
Ingen av de andra märker
att Örnen ropar ve ve ve
att Kören i fjärran jublar
att det är Afton

men solen går inte ner – Den får frukten att mogna
Snart skördar Trädgårdsmästaren – oavsett kvalité
och undra om de andra märker
att vissa frukter sorteras bort
att Orkestern spelar oavbrutet fortissimo
att det är Afton

och fåglarna
fortsätter Kvittra

och bygga bo

Alvedon och chokladbollar – en vardag

Solen skiner.
Två alvedon efter lunchrasten. Nån slags konstig huvudvärk. Kvinnosjuka eller vårförkylning? Eller är det nåt oväder på väg? Solen skiner.
Direkt från jobbet till Frisörskan där jag satt och höll på somna.
Ila till fritids och hämta Miriam som sa åt mig igårkväll ”Du måste färga håret. Brunt. Du är inte nog gammal för att vara så gråhårig”. Jag orkar inte färga håret.
Kom hem. Satte mig och stirra rakt fram en stund, tänkte ♥ …
Åt upp två chokladbollar som mina tonåringar bakat. Baka pizza till middag, och tänker…. ♥ min bästa vän var glad idag. Det behövde jag.
Kram.

Plikten skymmer sikten

Kära vänner,
I morse var jag bara trött. Sen vet jag inte vad som gjorde att det nu känns som det sitter en kniv i huvudet. Var det ett telefonsamtal? Var det en underbar parfym? Var det nya glasögonen? Hur kommer det sig att jag inte vet? Varför måste jag fundera?

Tänk om tjutet kunde upphöra. Tänk om suset i öronen ville tystna. Tänk om. Önskar att jag kände mig så pigg att jag kunde säga: ”Ja vi åker på en gång och fixar det nu” Genast min man hört mina ord vacklar själen och mina djupa blå hamnar i sjönöd. Märgen är borta. Igen.
Jag blev glad när jag läste Bladet. Längst ner till vänster på sidan 2…”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så ska jag ge er vila.” Jag blev glad över att jag kan kontakta någon som vet vad jag behöver. Jag blev glad för att den treenige guden vill hjälpa mig. Känner glädje över Hans förlängda armar här.

Mitt fokus har legat på plikten. Alldeles för länge. Korta sekunder har jag försökt närma mig Gud. Blivit avbruten av plikter. Eller somnat. Vaknat bråttom. Stressat. Skyndat vidare.
Jag har ett styrdokument fullt av krav och plikter. Mitt arbete.
Tänk att jag mitt i detta har så sköna arbetskamrater. Tänk att jag har så skönt jobb. Fast nu blev jobbet en fullpackad flaskhals som plötsligt släpper. Allt händer på en enda gång. Det skymmer sikten.

Men jag är på väg någon annanstans. Jag har ett annat mål. Ett annat styrdokument fullt av kravlös kärlek. Och tro. Och hopp. Och glädje. Nu flyr jag. Tänker jag. Och låter Bråttom få vänta.
Då kanske smärtan också ger upp. Och tjutet. Och vanmakten.
Jag går nu. Åt ett annat håll. Jag vill göra annat. Jag går ut nu. Och går. Till Honom. Tillsammans med Honom. Som bär när allting annat vacklar.

Kram ♥